”Varje kort har olika fraser: ’Jag vill inte dö ensam’ eller, ’Jag vill ha kontakt med mina nära och kära den sista tiden’, sådana existentiella behov.

Man väljer mellan korten och lägger dem i tre högar, efter vad som är mycket viktigt, viktigt och mindre viktigt. Sedan försöker man att minska tills man väljer ett, vilket behov som är viktigast, men det är inget krav.

Ofta kan det bli att inte känna smärta, att inte vara ensam, att ha sina nära och kära bredvid. Så det är ett samtal vi erbjuder, för att komma fram till hur den boende vill ha det under den sista tiden.

Kort som hjälper till att bearbeta döden.
Korten gör det mer naturligt att prata om döden.

Jag jobbar på en demensspecialiserad avdelning och vissa av våra boende går djupt in i sin demenssjukdom och kan inte uttrycka verbalt hur de vill ha det, därför involverar vi närstående en hel del. Vissa boende är medvetna om att det här är sista stationen och att någon gång kommer döden att inträffa, och att det är viktigt att prata om.

Döden är ett känsligt tema

Jag kan uppleva att det ibland finns mycket rädsla bland personalen för att prata om döden. Då är korten väldigt bra, för personalen behöver inte hitta på hur man ska börja. Det är ett känsligt tema, jag kan inte bara komma och säga att ”nu ska vi prata om dagen din mamma ska dö”. Så det är ett jättebra verktyg för att sätta ord på saker, det underlättar att komma fram till samtalet.

Vissa av de boende är väldigt rädda för att prata om döden och det är viktigt att vara medveten om. Inte alla känner sig klara, inte alla känner att de har levt tillräckligt. Men ändå kommer stunder då de själva uttrycker saker som kan öppna för samtal. Så jag tycker att det är viktigt att hitta rätt tid, rätt stund, för att prata om det.

Man dör bara en gång, så man ska satsa på att ge den där meningsfullheten, tiden som personen behöver. Det är jätteviktigt att den sista önskan uppfylls, framför allt att de kan känna sig trygga.”